…och plötsligt gick vattnet

3/3 2008, måndag

kl 11.45
hemma i lägenheten
Ligger och vilar efter att ha diskat och strosat runt lite i lägenheten på morgonen. Per är på jobbet och jag väntar på att han ska komma hem. Jag tänker ta en promenad med Asta efter tuppluren och gå och möta Per när han kommer hem.
Men det hinner jag inte.

Har precis somnat till när vattnet går. Det känns som om någonting, typ en vattenballong, exploderar i underlivet på mig och jag uppfattar ett ljud som låter som ”splafjs”. Helt plötsligt ligger jag i en varm vattensäng.

Jag kravlar mig ur sängen och lämnar ett vattenspår efter mig på väg till toan. Astan tror vi ska gå ut och springer framför mig, tills hon upptäcker att jag läker och lämnar efter mig en vattenpöl. Jag försöker hålla henne borta från pölen som samlas framför toan, medans jag sitter och ringer till förlossningen. Får rådet att åka dit så fort som möjligt eftersom det är mer än en månad tills det är beräknat att Kräket ska komma.

Sedan ringer jag till Per.
När han svarar och jag berättar att vattnet går, blir det alldeles tyst. Sedan hör jag hur han tror att jag luras. Jag berättar att jag ringt till förlossningen och att vi fått rådet att komma in för undersökning så fort som möjligt. Han låter helt förvirrad och säger att han ska ringa till svärmor och höra om skjuts hem från jobbet och hämta mig och sedan fara till sjukhuset.

Jag byter trosor och byxor och försöker komma på om jag behöver ha med mig något till förlossningen. Plockar ner en bok, ifall det blir långtråkigt, och så tar jag med två handdukar. Tar även med ett par trosor, och ett par strumpor.

Sedan ringer Per upp igen och meddelar att Karin skjutsar hem honom och dom hämtar upp mig, så kör hon oss till förlossningen. Han undrar också om det är bråttom, om jag har börjat få värkar, men det har jag inte. Bara att jag känner att jag läker.

kl 12.45
förlossningen – undersökningsrum, Sundsvalls sjukhus
Kommer till förlossningen och skrivs in. Blir hänvisad till ett rum där vi får vänta på barnmorska och ska göra CTG-test. Testet visar inget speciellt, allt ser okej ut. Har börjat få värkar, men inget som är regelbundet, eller ens smärtsamt. Känns som lätt mensvärk ungefär.

kl 13.30
läkarundersökning
Barnmorska kommer in och ber mig om urinprov. Sedan kommer en läkare in för att göra en gynekologisk undersökning, typ se om jag börjat öppna mig, känna hur barnet ligger osv, och även ta prover från slidan och ändtarmen. Allt tydligen standardundersökningar vid för tidig vattenavgång. Allt var bra vid den undersökningen också, och barnet ligger inte riktigt nere, men han tror att huvudet är nedåt. Jag blev ordinerad sängläge, med undantag för att kunna gå på toa.

kl 13.40
Värken börjar tillta i styrka, men inget regelbundet. Jag känner mig skitnödig efter några minuter och går på toa, men kan inte göra någonting, för nu har värkarna ökat rejält i styrka och börjar komma tätare. Måste få hjälp av Per att komma tillbaka till sängen. Så här i efterhand har jag kommit på att “nödigheten” var Kräket som pressade på, såsom dom berättade på föreläsningen om förlossning vi var på.

Vi ringer på barnmorskan och hon konstaterar att värkarbetet har startat. Vi får även veta att vi fått en tid för ultraljud kl 15, för att dom ska kunna se hur barnet ligger i magen. Bara att fortsätta vänta.

kl 14.10
Jag har så kraftiga värkar att jag förlorar begrepp om allt runtomkring mig när dom sätter in och dom kommer jättetätt. Per trycker på signalknappen var och varannan minut nu. Det är skiftbyte av personalen precis, så det är många som springer runt. Jag känner mig helt hjälplös och undrar hur jag kommer att klara av en hel förlossning (för jag har för mig att det ska ta tid) när jag har så här ont redan nu! Till slut så kommer det in personal igen varav en är den nya barnmorskan. Hon säger att hon ska kolla hur mycket jag är öppen och kan konstatera att jag är fullt öppen och är redo att förlösas, men att barnet ligger i sätesbjudning. Det blir lite stressigt när dom diskuterar om jag ska snittas. Dom bestämmer i alla fall att jag ska in på förlossningssal.

kl 14.20
förlossningsal, Sundsvalls sjukhus
Kommer in på förlossningssal och ombeds flytta över till en annan säng och får hjälp med det. Får lustgasmask i handen, som dom säger jag kan använda, men jag har så ont så jag kan inte styra handen så att jag kan andas i masken. Benen skakar okontrollerat av värkarna och jag blir både blind och döv för det som händer omkring mig. Det händer mycket omkring mig, många som diskuterar och har sig, dom verkar inte veta om jag ska iväg på operation på en gång eller inte. Jag har för mig att dom väntar på barnläkare och en operationssal.

När det väl blir bestämt att jag ska snittas får jag värkdämpande medicin. Får även en urinkateter isatt för att inte min blåsa ska sprängas. Sedan kommer en barnläkare och berättar att han ska vara med hela tiden för att se till så att barnet mår bra, och ta hand om det direkt efter det har kommit ut.
Även läkaren som ska snitta mig kommer och berättar lite om ingreppet. Att jag ska få ryggbedövning som verkar lokalt så jag kommer vara vaken under ingreppet och att jag kommer få se barnet på en gång när det är ute. Men jag är inte så himla pigg och klar att ta till mig vad dom säger, vill bara få slut på smärtan.

Per får speciella kläder som han måste ha om han ska vara med i operationssalen. Jag “vaknar” till tillräckligt för att påpeka att han inte alls passar i gröna kläder och rosa mössa.

kl 15.00
operationssal, Sundsvalls sjukhus
Rullas in i operationssalen, och flyttas över till en brits. Blir ombedd att rulla över på sida så att narkosläkaren kan sätta ryggbedövning. Men jag kan inte ligga still pga värkarna så jag blir fasthållen under tiden.

Det går fort när bedövningen är satt och det känns skönt att komma ut ur dimman och kunna vara med i händelserna igen. Jag är stolt över Per som är lugn och är mig ett tryggt stöd.

Så påbörjas snittet och går fort, känns som på en gång och vår bebis är född!

kl 15.08
En liten flicka plockas ur min mage och visas upp. Jag ser dock inte så mycket, för hon hålls insvept i en handduk. Per blir tillfrågad om han vill följa med ut i undersökningsrummet, där dom ska kolla så att allt är ok med lilltjejen. Jag får ligga kvar och sys ihop. När den första undersökningen av barnet är klart kommer dom in och säger att hon flyttats direkt till prematuravdelning för övervakning.

När jag är “färdig” skjutsas jag tillbaka till förlossningen och får ligga där och vila tills Per kommer tillbaka från prematuren.

ca kl 17
avd 45, prematuravdelning, Sundsvalls sjukhus
Blir skjutsad i min säng till avd 45 för att få se på min dotter. Allt känns så flummigt, så abstrakt. Vi sitter bara och stirrar på henne och försöker förstå att det är vår dotter och att vi kommer ansvara för henne. Lyckan är stor!

ca kl 19
BB, Sundsvalls sjukhus
Vi får komma till vårt rum på BB. Dottern ligger dock kvar på prematuravdelningen, där hon kommer få stanna kvar ett tag framöver. Per och jag ligger och pratar om dagen och vi försöker komma på vad vi ska kalla tösen. Vi hade ju bara bestämt pojknamn, eftersom jag trodde att det skulle bli en pojke.

Någon gång under natten vaknar jag och tycker att magen min skriker som om den kände sig ensam utan bebisen. Mysko! Ligger och funderar på namn och Vanja dyker upp från ingenstans. Väcker Per och berättar om namnet och han tycker det passar. Vi bestämmer dock att vi ska vänta tills vi är tillsammans med henne igen och se om vi känner likadant då, innan vi beslutar att hon ska få heta så.